Lyckligt lottad på Fårö

Det är svårt att skriva om Bergmanveckan utan att det ska kännas klyschigt eller skrytsamt, men här kommer det - jag känner mig lyckligt lottad.

Redan vid färjan börjar ett fullspäckat schema med punkter från tidig morgon till sen kväll där allt är ordnat exklusivt åt oss som är där. Man slussas mellan samtal med Mary Sweeney, speeddating med SFI’s konsulenter och får gå en rundvandring i Bergmans hus som bara vi och utvalda residenter får tillgång till enligt guiden. Man bor vid havet, man får en egen cykel. Listan kan göras lång.

Men den riktiga lyxen är den som inte står i schemat men som kommer ändå. För i en gruppchatt med alla oss 25 deltagare skrivs det så fort vi skilts åt i Nynäshamn att vi måste ses igen. Många skickar sina mejladresser och telefonnummer och skriver att man kan höra av sig när som helst. Någon har kontaktat sin lokala biograf i sin region där vi ska ses i slutet av sommaren för att visa våra filmer för varandra. En annan föreslår att vi kan ses hos henne om ett år och ha en reunion, som ett “talangdagarna 2.0”.

För mig som inte har gått någon filmutbildning och från början kommer från teatern, var jag lite nervös över hur veckan skulle bli. Skulle jag till exempel ha något att bidra med jämfört med de andra som var där? Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Veckan gav mig ett nytt sammanhang och nu har jag 24 nya kontakter från hela Sverige att höra av mig till när jag vill.

Då är man lyckligt lottad på riktigt.