En injektion av filmisk samhörighet

Jag tror många kan känna igen sig i att livet som filmskapare pendlar mellan 0-100 vad gäller sociala sammanhang. Under produktion och inspelning fylls arbetet med möten, interaktioner och samarbeten. Detta pågår ett tag tills plötsligt, det är dags för en ny fas, och din tillvaro kokas ner till dig själv, enväldigt ensam med manus och ansökningar. Det kan under denna fas behövas en injektion av energi, inspiration och nya kontakter. Uppsala Talangdagar var just en sån injektion och i dessa tider, en välbehövlig sådan. Trots striktare restriktioner i Uppsala i början av samma vecka lyckades eldsjälarna på festivalen erbjuda en fysisk tillställning för filmälskare och filmskapare. De som hävdar att det är en associal aktivitet att gå på bio har i mina ögon nog aldrig motbevisats så starkt. I relation till dessa tider kändes det väldigt socialt att dela filmupplevelser med människor i samma rum. Sen ska väl inte påstås att umgänget i salongerna var tajt, och det såklart med rätta. På alla sidor om din egen stol lyste bortskruvade stolar med sin frånvaro. Men det gjorde inget, för framför dig lyste filmer med sin närvaro och med det: hopp om fysiska festivalers framtid i coronamörkret.

Även om vissa av talangdagarnas aktiviteter tyvärr ströks i sista sekund, hade vi ständigt saker att göra. Det blev mer filmtittande än planerat och vi såg och diskuterade många olika kortfilmsblock - svenska såväl som internationella. Detta bidrog starkt till att vi kom varandra närmare som filmskapare när olika smaker, tycken och uppskattningar stöttes och blöttes på ett trevligt sätt. En höjdpunkt enligt mig under dagarna var en frågestund med Filminstitutets kortfilmskonsulent Ami Ekström och SVTs kortfilmskonsulent Helena Ingelsten. Då erbjöds chansen att få svar på allt det där som spekulationsbyrån vanligtvis står för gällande filmansökningar. En annan höjdpunkt var möjligheten att ta del av de andra deltagarnas filmer och höra deras tankar och bakgrund till dessa. Förutom detta bjöds det på föreläsningar, en kortfilmspitch och en frågestund med festivalprogrammerare. Alltså de som väljer ut (och väljer bort) våra filmer vi skickar in till festivaler. Det var intressant att få deras sida av myntet och en insyn i hur de tänker när en film väljs ut bland tusen. 

Ja, min vistelse i Uppsala var verkligen den injektion av filmisk samhörighet jag behövde just nu. Undra hur många ensamvargar som för tillfället residerar i lyor runt om i landet och väntar på chansen att komma ut och sätta tänderna i kameran igen? Håll ut och knyt kontakter på de sätt och möjligheter som ges.

Stort tack till Uppsala kortfilmsfestival och FilmCloud som möjliggjorde dessa dagar för oss.

/Truls Svenningsson