Dagbok från pitchtävlingen på Uppsala filmfestival i oktober 2020

Inlagt av: Erik Sundblad 2 Aug 2021

22 oktober - Göteborg -> Uppsala 
Jag repar min pitch högt för mig själv i duschen, jag har bestämt mig för att jag måste ”sätta den” innan jag får sluta duscha. Det hela blir mindre miljöbovigt än man kan tro och jag kan texten bra där, på morgonen, i duschen, i min lilla lägenhet i Frölunda. Tågresan mot Uppsala urartade, präglad av oerhörda förseningar och ”upphittade mystiska föremål”, nån bombgrupp någonstans tillkallas, tåget tar en omväg, tåget måste stanna för mötande tåg, mötande tåg går sönder och står stilla på enfiligt spår. Jag blir kompis med en halstatuerad man som sitter mitt emot mig, vi pratar om Det Amerikanska Valet. Att få kontakt med främmande medpassagerare på försenade tåg är verkligen en oas av fasa i en öken av leda. Medpassageraren jobbar som barberare och är på väg till Stockholm för att ha ett möte som verkar handla om att han ska expandera sin verksamhet. Jag berättar inte mitt ärende, som ju är att åka till Uppsala för att delta i en pitchtävling för kortfilm, man måste nämligen göra sådana saker om man vill göra film, t.ex. åka till Uppsala och delta i en pitchtävling för kortfilm. Det måste man för att bla bla bla…mitt ärende kräver en längre kontextförklaring, det slår det mig då hur jävla perifert det man ”håller på med”, är. En kanske nödvändig insikt? 

Jag kommer fram till Uppsala, hittar mitt hotell och börjar ”zappa på teven”. Jag har med mig en flaska portugisiskt svagvin som jag öppnar och häller upp i ”tandborstglaset” från badrummet, jag börjar repa min pitch, går runt i hotellrummet och gestikulerar, texten måste, som det kallas, sitta. När den gör det, sitter, traskar jag ut i Uppsalakvällen eftersom jag vill 1. Titta på den urtjusiga domkyrkan och 2. Köpa något att äta. Väl på hotellrummet igen packar jag upp maten, en kycklingtallrik med ris, jag inser att mannen på restaurangen inte la ner bestick. Det har varit en lång dag och det här var en motgång jag inte orkade bemöta. Så jag äter min kycklingtallrik med mina bara, vältvättade, händer innan jag lägger mig och sover. 

23 oktober - Uppsala -> Stockholm 
Jag sitter på ”Grand”, platsen där pitchen äger rum. Innan pitchen börjar sitter jag på första raden, på min lilla stol, jag är nervös som fan ju, så jag liksom skruvar på mig, byter position och varvar mellan att luta mig framåt och bakåt. En person knackar mig på axeln och ber mig sitta still, och gärna rak i ryggen, inte luta mig fram så mycket! Personen ska nämligen ta stillbilder för festivalens räkning, och när jag lutar mig fram blockerar min kropp personen framme vid scenen. Kameran är väl för fan ett rörligt objekt, tänker jag, och jag tänker också att jag borde visa stillbildsfotografen youtube-klippet ”Du simmar ur bild, Kaj”, men jag säger inte det, och jag visar såklart inget youtubeklipp, jag lyder stillbildsfotografen och sitter så still jag kan, så rak i ryggen jag kan, jag vill inte förstöra för stillbildsfotografen som ska ta bilder för festivalens räkning.

I pitchturordningen är jag sist, den allmänt känt sämsta placeringen, framför allt när man vet att det är hela sju stycken före en, att det kommer dra ut på tiden och att tekniken kommer försena utförandet. När det är min tur är jag oerhört nervös och faktiskt inget mindre än väldigt stel i ryggen eftersom jag har behållt den rak och statisk. Jag utför min pitch och känner mig ganska nöjd. Den första kommentaren jag får av juryn är att det var kul det där med pensionärerna! Pensionärerna? Tänker jag. Inte en gång har jag nämnt ett ord om några pensionärer. Jurymedlemmen hade missuppfattat uttrycket ”seniorspelare”. Då kände jag att en kortfilm på sporttema fortfarande kanske är lite för apart för filmälskare, när grundläggande sportbegrepp förvirrar sådär mycket. När ska uppdelningen mellan kultur- och sportmänniskor upphöra! Som när folk i ”På spåret-buren” skryter om sin okunskap inom sport, en okunskap som blivit en estetisk hållning, släppläge på det där, men skit i det nu. Efter min pitch pratar jag med två äldre herrar från publiken, de tyckte att jag hade lite dansk framtoning, vilket gjorde mig lite glad trots att jag inte visste exakt vad de menade med det. De tipsar mig om att det vore jävligt kul om Glenn Hysén spelade en karaktär i min film, vilket jag instinktivt tyckte var en kanonidé. 

Jag halar upp mobilen, slår av flygplansläget och det rasslar in meddelanden från folk som har tittat på pitchen hemifrån, det är flera meddelanden av ungefär samma art: ”Ja du Erik hur skiljer du dig åt från Plattform egentligen? hahaha”. Det var en juryfråga som gjorde mig djupt konfunderad, en person i juryn frågade mig det, hur min kortfilm skiljer sig åt från ”exempelvis Plattform”. Det var en djupt insinuant fråga som fick mig att vackla till, inte kan väl ett produktionsbolag ha monopol på att gestalta djupt allmängiltiga frågor om hur vi agerar i en svår situation, tänker jag. Jag har en helt annan estetik och tillhör en helt annan generation. Vi råkar vara utbildade på samma skola och kanske delar en lite gladlynt göteborsk framtoning, men där upphör likheterna. Jaja, det var lindrande att folk verkade dela min förvirring kring den frågan från juryn. Efter prisutdelningen går jag och några andra förlorande pitchdeltagare till en bar och gnäller över ditten och datten, vi ventilerar, som det heter. Mot slutet av kvällen vill sällskapet gå och äta på subway, jag följer med men väljer att inte äta min macka där, jag vill äta den på pendeltåget mot Stockholm. På centralen slår jag mig ner, river upp mackan och tappar den i en vattenpöl. Jag vaknar när pendeltåget är framme i Stockholm, magen den kurrar, men jag känner ändå en glädje över dagen som varit. 

/Erik Sundblad

Medlemsbloggen

Nicholas met business and fellow filmmakers in first digital Tempo MeetUp

av: Nicholas Sosin den 22 mar 2021
The opportunity to join the Tempo Documentary Festival 2021 was really valuable! Because of...

En injektion av filmisk samhörighet

av: Truls Svenningsson den 11 nov 2020
Jag tror många kan känna igen sig i att livet som filmskapare pendlar mellan 0-100 vad gäller...

Vid liv och LIVE på Uppsala talangdagar 2020!!

av: Gäst den 6 nov 2020
Vi välkomnades varmt till kortfilmsfestivalen med varsin flaska handsprit och det senast...

Dagbok från pitchtävlingen på Uppsala filmfestival i oktober 2020

av: Erik Sundblad den 27 okt 2020
22 oktober - Göteborg -> Uppsala  Jag repar min pitch högt för mig själv i duschen, jag har...

Hoppfull & inspirerad efter Talangdagar

av: Malin Englund den 25 nov 2019
I slutet på oktober fick jag, tillsammans med tretton andra filmskapare från hela landet, möjlighet...

En pitchtävling som inte känns som en tävling

av: Johan Bodell den 30 okt 2019
När jag förra året var en av deltagarna på talangdagarna under Uppsala kortfilmsfestival var en...