Unga tjejer, tågstationer och nördar!

Hörni, jag har fått till en sån disciplin! Jag har fått superkrafter och detta multitaskar jag samtidigt om dagarna: Tre till fyra festivalfilmer, skola och patientarbete (pluggar psykologi), jobb, möten, vårdcentralbesök - ajajaj :( - och umgås med mamma. Plus bloggandet här. Och så minglandet; på Pustervik, på Skybar och på branschfesterna (även om det är mingel på mitt småautistiska, korta och koncisa sätt; hej, hejdå). Har som kommit in i ett flow där det bara är gå från ett ställe till ett annat, från 8 på morgonen till 24 på natten. Och jag hinner med mer än jag någonsin gör annars. Jag har till och med fått till matrutiner och (nästan) tillräckligt många timmar sömn nu! Jag känner mig som en kung!

Första filmen jag såg i dag var Gare Du Nord av franska Claire Simon. Det är en av två filmer av henne (den andra heter Human Geography och är en dokumentär) som utspelar sig på järnvägsstationen Gare Du Nord i Paris. En av mina filmidéer som varit med mig länge är just en film som utspelar sig helt på en stor tågstation. Jag älskar verkligen miljön och stämningen på tågstationer. Det händer så mycket där hela tiden och jag är barnsligt förtjust i att observera alla människor som är på väg. På väg. Bort, hem, till Kanada, till Norrland, till kalas, till intervju, till begravning, till en dejt, till att köpa hundvalp, till operan. Stämningen i luften är som dagen innan julafton; mycket skall göras klart, många samtal, många avslut, många tankar, många KÄNSLOR. Men trots att Gare Du Nord är en kärlekshistoria mellan två personer på tågstationen fångar den mig inte helt känslomässigt, den fångar inte den där magin i luften. Det ska dock bli spännande att se dokumentären, kanske lyckas den med det.

Sedan fortsatte dagen med iranska förtecken. Först hände detta: Danmark + Iran + dokumentär. Fattar ni vilken grej! Den spännande och rörande dokumentären Sepideh av danska Berit Madsen handlar om en 17-årig tjej som bor i Iran och drömmer om att bli astronaut. Den handlar samtidigt om iranska traditioner som till exempel hur viktigt det är för en tjej att tidigt hitta en man att gifta sig med. Men den handlar också om Sepidehs starka band till sin pappa. Och om att följa sin dröm. Och jag är superblödig för allt det här: 

1. Unga och starka tjejer som går emot normer. Kanske i synnerhet i Iran. Jag har en kusin i Iran som är väldigt lik Sepideh. Hon ville inte gifta sig när det var förväntat, utan i stället göra annat hon tyckte var kul. Och nu när hon är närmare 30 år och ogift och folk snackar skit om henne, vad gör hon då? Sånt hon tycker är kul. Hon är kung.

2. Unga tjejer som har speciella band till sina fäder. Min pappa är min gud. Och så fort någon nämner något fint minne om relationen till sin pappa börjar jag böla. Jag tror att Freud var
något på spåren.

3. Nördar. Alla slags nördar som brinner för något och inte behöver bli klappade på ryggen när de gör sin grej_. I detta fall astronominördar som kan allt om alla stjärnor i rymden.

Den andra filmen jag såg var den iranska filmen Trapped - en debutfilm av Parviz (NÄSTAN PARVIN!) Shahbazi som handlar om vänskap och svek, men också om fattigdomen och jakten på pengar i Iran. Den innehåller MYCKET BRA REGI OCH SKÅDESPELERI! Och älskvärda karaktärer. Och det tillsammans ger filmen en väldigt varm och genuin känsla. Ni vet en "jag vill vara i den världen"-känsla. OCH DET VAR JU PÅ TIDEN med tanke på att de spelfilmer jag tidigare sett på denna festival legat långt efter dokumentärfilmerna i beröringsgrad!

Man blir så jävla inspirerad av att gå på filmfestival! Jag ser så många av mina idéer på vita duken - som andra gjort film av! Och så blir jag såhär: men shit, nu går jag hem och gör film av den där idén, och av den där idén, och den där idén, och den där idén. Som efter i dag tänkte jag att jag måste göra min centralstationfilm, och min Iranfilm, och så min magisk-realistiska film. Men först måste jag ju göra klart den film jag håller på med nu! Huvudet bubblar av tusen idéer samtidigt. Tänk om jag producerade film lika snabbt som huvudet producerar filmidéer.

Gonna be nyårslöfte 2014. Och 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 och så vidare in perpetuity.
/KUNGVIN