Tysta skrik och fördragna gardiner

Hej hej hej!

Nu har det gått några dagar till på festivalen och jag har minst sagt hållit samma tempo som vid starten, hurra för mig!

Tempot på filmerna jag sett de två senaste dagarna har varit lite motsatsen till mitt, det vill säga: långsamt. Det var lite ovant för mig eftersom jag på senare tid mest sett filmer med snabb klippning och många scen- och miljöbyten (det vill säga Wolf of Wall Street).

Men det var också fint att se filmer som andas lugnt där man hinner insupa vackra ansikten och bilder, som i den visuella magiska The Quiet Roar - en svensk fin och lite sorglig film av Henrik Hellström om en kvinna som reser tillbaka i tiden för att möta sitt unga jag.

När man tittat på Hollywoodfilm är det dock lätt att börja vrida på sig under scener som känns som att de aldrig kommer att ta slut. Men som Harald Stjerne en gång sa: folk har en biofåtölj att sätta sina arslen på. En film som fåtöljerna dock inte hjälpte så mycket mot tyvärr var Roman Polanskis nya film Venus in Fur, det kändes lång fastän den var relativt kort, vilket inte är ett bra betyg...

En annan film med långa scener (där det dock händer mycket) är Closed Curtain av den iranska regissören Jafar Panahi med göteborgsk-iranska skådespelaren Maryam 

Moghaddam hamnade också på regimens svarta lista och fick sitt pass konfiskerat och utreseförbud, därmed är hon fast i Iran nu. Panahi tar med en egen konstnärlig stil upp dessa frågor i filmen; bland annat håller en man sig inomhus med gardinerna fördragna för att inte bli påkommen med sin hund som han bor med där inne, hunden får lära sig att gå på låda i badrummet för att inte behöva gå ut och rastas.Moghaddam (som bland annat har spelat på Backa Teater). Closed Curtain är en bra och också viktig film ur många avseenden. 

Husdjurshundar tillfångatas och dödas nämligen.Såhär är det: Den iranska regeringen gillar och accepterar inte Jafar Panahis filmer, därför att han stöttade den så kallade gröna revolutionen under förra (inte senaste) valet i Iran. Därför har han dömts till fängelse, husarrest och även arbetsförbud. Detta stoppar inte Panahi från att göra film (bra!). Bland annat smugglade han ut sin förra film "This is not a film" ur Iran i en tårta! Så himla kul historia.

Filmen riktar sig ganska mycket till intellektet och ibland missar den tyvärr hjärtat (förutom i scenerna med mannen och hunden förstås!). En annan film som också pratar med hjärnan men lika mycket med hjärtat är Anna Odells Återträffen. Först i kväll - sist av alla - såg jag den.

Jag hade läst väldigt mycket om den innan, en kväll satt jag uppe flera timmar och läste allt jag hittade på nätet, om både Återträffen och Odell. Så jag hade mycket med mig in i salongen innan jag såg den; både ris och (mest) ros. Men det verkade inte spela någon roll för upplevelsen - för den var totalt fullständig, vilken fullpott! Trots att det förstås kan sägas en del om hur hon har valt att vinkla historien och mobbarna och så vidare och så vidare.

Framförallt vill jag hylla att Anna själv spelade huvudrollen, vilket genidrag! Jag är ju fullkomligt kär i Hannah (Lena Dunham) i TV-serien Girls och tycker det är fantastiskt att hon spelar huvudrollen själv, och föreställer mig att hon är precis likadan i verkligheten. Och nu har jag alltså fått en ny, svensk, sådan förälskelse. Jag fullkomligt njuter när Anna tvekande och hackigt framför sina tankar. Och vilken berättelse, vilket foto, vilken klippning. Jag hade ont i huvudet från halva filmen och hela vägen hem. Och det mina kära läsare, det är ett tecken på att mitt huvud har sett en bra film! (Hände också när jag såg Ruben Östlunds Play och musikalen Les Miserables i London).

Likheterna mellan Closed Curtain och Återträffen är att de innehåller en blandning av personer som spelar sig själva helt fiktiva scener, tankar som gestaltats av skådespelare och att de är politiska och känns viktiga. Jag tror att det är bra ingredienser för en bra film!

Jag har hur mycket mer som helst att skriva, jag har som sagt sett massa film (fyra bara i dag!) och dessutom minglat lite (DUKTIG PARVIN). Men jag vill avsluta detta blogginlägg med att säga att det är så kul att den bästa filmen jag sett hittills på festivalen är gjord i Sverige och den nästbästa i Iran :D Det kan antingen handla om att jag sett för lite film på festivalen än eller att det faktiskt är så det ligger till! (En tredje förklaringsmodell kan vara mitt ursprung).

Ps. Jag beundrar hur Anna (i alla fall till synes) är befriad från att behöva bli klappad på ryggen när hon gör sina verk, jag undrar om hon inser vilken oerhörd styrka det är. Det betalar jag många psykologtimmar för att bli.

/Parvin på pio