Plötsligt känns långfilmsmanuset inte riktigt lika mycket som ett obestigligt berg!

Vilken ynnest det är att få spendera tid i kreativa rum och i kreativa människors sällskap. Den ynnesten skänktes mig när jag blev uttagen till årets Archipelago Script Lab, som höll hus på den lilla ön Håskö på östkusten.

Fyra dagar i skärgården spenderade jag och sju andra glada manusförfattare från runtom i landet, tillsammans med fantastiska manushandledaren Karin Arrhenius och underbara Boel från Film i Öst.

Vi åtta lycklig utvalda var där med varsitt filmprojekt i manusutvecklingsstadiet: ett par TV-serier, en kortfilm och en handfull långfilmer. Däribland mitt eget science fiction-kammarspel “Kollapsen”.

Att skriva min första långfilm har länge känts som ett närmast övermänskligt åtagande som jag har tvivlat på att jag kommer att klara av. Skrivandet har alltid för mig känts som ett nödvändigt ont för att kunna göra de filmer jag vill göra. Men oavsett vad så ska arbetet göras och då gäller det att ta tillfället i akt att söka sig till sammanhang där man kan utbyta erfarenheter med andra och känna sig lite mindre ensam.

Dagarna tillbringades med att ge feedback på varandras projekt, utmana sig själv och sina föreställningar med kreativa skrivövningar, och långa samtal om berättande, karaktärer och skrivande. Det var ovärderligt att få möjligheten att djupdyka i sina egna utmaningar och spegla sig i varandras processer. Och alltsammans i en fantastisk miljö med dess egen historia och dess egna karaktärer (däribland hundratals hjortar och en mystisk miljardär från Mjölby) att bjuda på.

Inspiration, bekräftelse och viss vägledning kan vi få av varandra. Det stora jobbet får man alltid göra själv. Men plötsligt känns det där långfilmsmanuset inte riktigt lika mycket som ett obestigligt berg!

Jimi Vall Peterson