Dagen D

Yes, okay, då var det dags att avhandla den viktigaste delen då, hela anledningen till vår visit och i förlängningen, den här gästbloggen.

Fram till och under dagen D, så hade vi försökt ragga ner så mycket cast och crew vi kunnat till visningen, vilket vid sextiden visade sig ha blivit helt fruktlöst. Det var helt enkelt en dålig tid; helt förståeligt, men jävligt synd. Vi skulle få köra solo. Eller... ja, duo.

Vi hade under dagen försökt luska i hur mycket folk som hade beställt biljett till Tronländaren/Hammer of the Gods, och svaret blev 30 biljetter. Inte så mycket, men det var inte medräknat alla voluntärer och arrangörer som tänkte smita in på sina passérkort. Vi pratade med en av dom som sa att han försökt få dit massa av sina lajvarkompisar i Malmö (en av våra mest förväntansfulla målgrupper) men som fick skita it för att de inte skulle hinna sista tåget hem igen.

Timmarna gick, och en morgon som börjat totalt onervöst ökade i ett crescendo under dagen hos mig och regissör'n, som slutade med att slängda in oss i en katarsisk presentation av filmen framför de 30+ biobesökarna som skulle se och bedöma det som vi har slösat/investerat så mycket tid på/i.

Vi är inte helt värdelösa på att tala inför folk, och då vi blivit lovade en Q&A (questions & answers) efteråt, så höll vi den kort. Vi fick köra den på engelska, men om det var nån som inte talade svenska därinne, ja, det får vi nog aldrig reda på. I vår hets att få klart introduktionen och samtidigt få med allt det viktiga, så glömde vi att säga vad rollspelet hette som vi baserat filmen på, vilket en alert kille i publiken som visste mycket väl vad det hette, noterade och frågade om. Så att vi skulle säga det, ifall nån inte visste.

Så jag antar att ni förstår att många därinne visste precis vad som hände, och var kanske lika spända som vi. Haha, eller nä, knappast va? Både jag och Iain satt som på nålar medan vi tittade på den hysteriskt roliga vinjetten som årets FFF har. Men vet ALDRIG med teknik, det finns alltid risken att det strular. Jag hörde både min egen och Iains enorma suck av lättnad då första frame dök upp på silverduken, och de familjära pingande ljuden från Fish and Elephants vinjett ur högtalarsystemet.

Nu är det över. Filmen har börjat, men nu är det över. I alla fall den -här- oron.

Det var riktigt nice att se den på bio, det var ju första gången någon av oss har gjort det. Då vår film inte är en komedi, som man hör direkt om folk gillar den, så var det väldigt svårt att avgöra om folk satt och sov eller inte. Men när det klingade ett litet skratt genom salongen under den enda replik i filmen som är någotsånär humoristisk, så insåg vi att folk måste ändå vara rätt inne i den.

Vi fick applåder under eftertexterna, och en till när vi gick ner för att ta emot frågor.

Frågorna var roliga och relevanta, och det märktes på många leenden att filmen hade gått hem. Jag såg tjejen som blivit starstruck av mig några dagar tidigare sitta där och formligen lysa. En i biopubliken frågade om filmen blivit väl mottagen fram tills nu. Jag tror vi sa det innan, men vi glömde ju rollspelsnamnet också, så... vi sa att det var första visningen, och ställde frågan tillbaka ”Så, hur mottogs den då?”. Vi fick ytterligare en applåd som svar.

Efter några frågor till så satte storfilmen igång. Vi hade fått höra att den läckte på nätet för ett halvår sen, och därför hade bolaget släppt den på DVD för två veckor sen- något som arrangörerna var sådär glada över. Därför troddes det att många skulle gå ut efter vår film, och då det skulle bli skitsent om vi stannade och såg den så bestämde vi oss för att kila ut. Vi ville ju hinna med att sitta i Vippen och få feedback, ärlig kritik och kanske lite mer berömkickar. Men det verkade som om folk stannade. Och vi följde en av arrangörerna till Vippen, som var stängd. Vi frågade om dom kunde öppna den. Till svar fick vi att det bara var vi som var där, så att ehh... ja.

Vår slutsats var att de uppenbarligen inte såg oss som så Very Important, och kanske att de inte ville att vi skulle dricka upp fler av deras gratisbärs. Men fan, vi hade ju precis haft premiär! Vi fick inte ens möjlighet att tjöta med voluntärerna åtminstone, och alla pubar var typ stängda. Så vi lomade hem till hotellet i en konstigt bitterljuv marsch, där vi påminde oss själva om hur lyrisk publiken varit, och svor över antiklimaxet att gå hem själva efter att ha blivit nekade i dörrn till vår egen efterfest, så att säga.

Vi hade ändå en dag kvar- båda av oss skulle ta ett svintidigt tåg på tisdag morgon, så vi tänkte kryssa runt under måndagen och se om vi kunde hitta någon som sett filmen som ville ge oss feedback. Och se nån film till, och något seminarie.

Hur det gick får ni reda på nästa och sista blogginlägget. Stay... tuned!

P.S Då jag blivit av med min mobil så har jag varit lite dålig på att ta bilder. Dom som blivit har Iain tagit när han har sett en bra bild. Så istället för att få en bild från visningen (vi har fortfarande inte fått materialet som filmades av en dude på fesitvalen) så får ni en bild på postern. Så kan det gå!