Kortfilm, ett uttryck som i mina ögon är punkigare och mer tillgängligt än långfilm

Efter tre och en halv intensiva dagar på Uppsala kortfilmsfestivals talangdagar sitter jag bakis från alla fest/branschmingel på tåget tillbaka till Göteborg och reflekterar över de senaste dagarna. Delvis för att jag måste lämna in denna text till FilmCloud, men främst för att konkretisera vad jag faktiskt tar med mig hem till Göteborg.

Att gå från den sköna och bekväma FilmCloudmingel, där man känner de flesta filmare och mysiga “makthavare”, till ett internationellt sammanhang med festivalprogrammerare omringade av människor som kämpar för några sekunders uppmärksamhet, och för att hisspitcha sina kommande filmer, har gett mig ännu mer nyanserade bild av kortfilmsbranschen.

Som en del av talangprogrammet fick vi möta landets största kortfilmsfinansiärer, ett antal producenter och fick visa de första tre minuterna av en av våra filmer för programläggare från stora festivalerna som Locarno och TIFF, för att få skarp och konkret feedback. Dessa programpunkter gjorde Uppsalas talangdagar till en otroligt givande erfarenhet för mig som kortfilmskapare och inspirerade mig att ta nästa steg – att söka större stöd och samproduktioner med SFI, SVT och Film i Väst.

Men, som filmare utan formell utbildning inom film, och som nästan enbart har arbetat med projekt och människor jag verkligen tycker om, upplevde jag att kortfilm, ett uttryck som i mina ögon är punkigare och mer tillgängligt än långfilm, plötsligt förvandlades till ett selektivt, komplicerat och dyrt uttryck vilken kan komma i vägen för ens ”Doer”-mentalitet och göra en till en som tänker mer på olika finansieringar och festivaler än på att faktiskt förverkliga och testa sina idéer.

Jag lämnar Uppsala med en massa kunskap om branschen och framtida möjligheter, men den stora frågan för mig är om eller när jag är redo att ta steget vidare till större arenor.

/Azad