Skräckblandad förtjusning inför Uppsala Talangdagar

Snart börjar Uppsala talangdagar. Det känns som lilla julafton! Det gör varje filmfestival. Hur kan något vara så kittlande som film? Det är så mycket nerver – både hihihi och ooiiioiii. Varje gång jag åker på något som talangdagar, filmworkshops, kortfilmstävlingar så känns det som att jag är helt och hållet hemma. Ni vet allt det här med hur klockorna stannar - hihihi. Samtidigt är jag supernervös – ooiiioiii. Helst vill jag sitta inne i den mörka salongen och titta på film. Eller i ett hörn och titta på alla människor. Som Ferdinand. Inte behöva presentera eller prestera. Jag gillar att titta på människor; hur de reagerar och interagerar. Registrera beteenden och komma på nya filmidéer.

Dock är film inget singelarbete och att sitta i ett hörn är kanske inte den bästa aktiviteten på talangdagarna, där ska man ju träffa nya kompisar! Det är en arena för le mingle. En arena för social fobi-exponering. Som filmskapare behöver jag andra – och andra behöver mig. På den senaste le mingle jag utsatte mig för träffade jag min nya filmkollega, Sofia Åström, och det är det bästa som hänt mig på länge. Hon är en sån där genuin person, som tror på att ett plus ett är mer än två och fått mig att verkligen förstå det också. Vi har tillsammans fått saker att hända, idéerna att bli något mer än idéer. Man måste våga släppa på sina idéer och bolla dem med andra för att de ska växa. Just nu har jag många nya projekt på gång där jag behöver träffa andra filmskapare, utbyta idéer och vistas på miljöer med mycket inspiration – för att få saker att hända. Så trots min stora skräck för le mingle känner jag ett stort hopp om att göra det på Uppsala Talangdagar.

//Parvin