Aldrig var det svårt att kliva upp på morgonen

På resan över sken solen och Gotland mötte oss med en värme som skulle hålla hela veckan ut från både platsen och människorna.

Det är alltid någon form av plåga att ställa sig upp och visa en grupp människor något man tycker är betydelsefullt, men när jag mötte denna grupp kändes allt plötsligt lätt. Vi gjorde det tillsammans.

Tiden var knapp för det fullspäckade schemat där man inte ville missa en sekund, men aldrig infann sig tröttheten och aldrig var det svårt att kliva upp på morgonen för att cykla till Sudersandsbiografen för nästa samtal eller visning. Hos alla deltagare såg jag ständigt en brinnande kreativitet och ständig nyfikenhet på varandra. Alla lämnade platsen med nya vänner, kreativa samarbeten och främst inspiration.

Här följer tre minnen:

I Bergmans hem visade Kristina oss runt, hennes entusiasm och inlevelse ingjöt hans person mer än platsen.

Natten när vi väntade in vår stugkamrat som var okontaktbar i sin jakt på Aubrey Plazas privata mail (han lyckades)

På resan tillbaka när alla satt utslagna och kämpade att säga hejdå vid bagagebandet. 

Men vi ses ju igen.

/Alex