Regidebuten har gett mersmak för Emelia Hansson

Det började som ett nyårslöfte att regissera en egen film. Med pepp och stöd från personer runt omkring så står nu Emelia Hansson i färd att färdigställa sin regidebut – kortfilmen Dagfjäril. 

Emelia Hansson är 23 år gammal men redan något av en rutinerad skådespelare. När hon var 16 år flyttade hon från Orust till Lund för att plugga på en musikallinje, eftersom hon tänkte att en skådespelare nog behövde kunna sjunga och dansa.

– Jag insåg där att det här med sång och dans inte riktigt var min grej, så jag började inrikta mig mer på teater och sökte mig till kurser utanför skolan.

Via Filmcafé fick hon en roll i kortfilmen ”Kärlek kl 03.56” av Dawid Ullgren, som då gick filmlinjen på Skurups Folkhögskola, och det blev startskottet på filmkarriären. Sedan dess har hon medverkat i bland annat Wallander, Halvvägs till himlen och Vår tid är nu. Att hon fått alla dessa roller menar hon beror både på kontakter och egen ihärdighet.

– Jag har alltid varit väldigt driven och alltid letat efter jobb via annonser i tidningen och på internet. Rollen i Wallander fick jag via en öppen casting, och rollsättaren för Halvvägs till himlen tog sedan in mig till en reklamfilm. 

Många produktioner har lett till ytterligare samarbeten, och det var när regissören Filip Lyman bad Emelia hjälpa honom med hans kommande filmprojekt, som tankarna att göra en egen film började växa. Att skriva är något som hon ägnat sig åt till och från, och manuset till Dagfjäril skrev Emelia som en del i sin ansökan till Alma Lövs manusutbildning. 

– Under ansökningsprocessen som insåg jag vilka teman det är jag hela tiden återkommer till. Det mesta handlade om tjejer i 20-årsåldern, sådana som mig själv, och det var när jag försökte hitta nya perspektiv som jag såg en bild av en kvinna som ammar en vuxen man i bäbisformat. Det var där idén till Dagfjäril växte fram!

Filmen handlar om 8-åriga Emma, vars pappa skiftar mellan tre olika personligheter; hjälten, monstret och bäbisen. Emelia beskriver filmen som ett barns kamp att få vara barn,Emelia Hansson med sin huvudrollsinnehavare Alice Törnqvist. Foto: Erika Olofsson med en förälder som inte klarar av att vara förälder.

– Det är en lätt surrealistisk berättelse skildrad genom ett barns fantasi. Emma försöker förstå varför hennes pappa beter sig som han gör, och blir inte bara beroende utan också medberoende av honom.

Emelia skrev ihop ett treatment och sökte FilmClouds projektstöd på 25 000 kr. Hennes projekt blev ett av de sex utvalda tidigare i vår, och nu såhär i december är filmen redan inspelad och nästan nästan klar. Det krävdes ytterligare stöd och finansiering av KulturUngdom och Gothenburg Studios Development, samt att så många kunde tänka sig att ställa upp gratis.

– Jag har lyckats få med mig fantastiska människor på det här projektet, många av dem professionellt verksamma och mycket mer erfarna än jag. Min FAD flög ner från Stockholm efter att ha gjort en reklamfilm med Zlatan! Jag känner mig väldigt tacksam, och lär behöva hjälpa dem att flytta och måla om resten av mitt liv…

Trots all hjälp var det inte helt lätt. Det som skulle vara en enkel produktion blev snabbt ett stort maskineri med 40 barnstatister och massor med teknik. 

– Jag blev rädd att saker skulle glida mig ur händerna och jag tänkte ”nu går det inte mer”. Jag bad på riktigt till gud om nätterna!

Allt gick bra till slut, och Emelias råd till andra som funderar på att göra egen film är helt enkelt – bara gör det!

– Man måste bara sätta igång. Jag var också bra på att kontakta andra regissörer och manusförfattare som jag gillar för att få feedback på mitt manus och tips på hur jag kunde lösa vissa saker i produktionen. Att behöva prata om manuset och motivera mina val gjorde det lättare sen när vi väl var på set.

Tanken är att fortsätta med skådespeleriet och arbetet med andras produktioner, som regiassistent och castingansvarig, och på sikt kanske Emelia söker sig vidare till en regiutbildning. Redan nu planerar hon för nya projekt och märker att erfarenheterna från Dagfjäril har satt sina spår.

– Jag märker att det har hänt saker med mig, jag har till exempel lättare att se på mina manus mer utifrån. Det här projektet har fått mig att växa som människa och lärt mig värna om min integritet. Den påminner mig om varför jag tycker det är så härligt med film, att man kan visa på alternativa bilder till det som vi alltid får se. 

 

Kom på FilmClouds och Studiocafés Vintermingel den 7 december och träffa Emelia när hon berättar mer om arbetet med filmen! Mer information och anmälan hittar du här.

 

Nyheter