FilmCloud filmare på Göteborg Film Festival 2025

Göteborg Film Festival 2025 närmar sig och vi vill inspirera alla att lysa upp vintermörkret med att se film, lyssna på samtal och mingla med alla filmare som är på plats. Vårt bästa tips att ta sig an festivalen är att läsa igenom programmet ordentligt för att hitta de filmer och samtal som får hjärtat att slå en liten extra volt för just dig. 

Men vi vill givetvis tipsa om alla filmer och filmare med anknytning till Västra Götaland, och lite extra om de tre filmer som fått ekonomiskt stöd av FilmCloud. Omar Dogan och Jaqueline Andrén mottog sista omgången av stödet Voices i december 2023, och Victoria Verseau, tidigare vinnare av FilmCloud PITCH. Vi tog kontaktat med dem och ställde några frågor för att värma upp inför festivalen. 

Omar vad betydde det att du och din bror Cemal fick stödet Voices för er kortfilm Deras namn (med arbetstitel Slottskogen)?
Omar: Utöver de ekonomiska möjligheter som ett stöd frigör var det också något som stärkte vår tro på berättelsen. När andra instanser och personer utanför projektet uppmärksammar arbetet påverkas också våra ambitioner och tro på att det manus vi utvecklade var annorlunda och speciellt. 

I Deras namn möter vi en ung kille och en äldre kvinna, i en ojämlik relation på många olika plan. Vad kan du berätta om bakgrunden till filmen? 
Omar: Berättelsen har vuxit fram ur en långfilmsidé som existerat med oss i många år. Mötet mellan det omaka paret är inspirerat av verkliga händelser, nyhetsinslag och egna upplevelser från vår uppväxtmiljö. Mötet som porträtteras i filmen utforskar det mörkertal av personer som i hemlighet stöttar drogbranschen. Vuxna arbetande människor som inte är synliga i något polisregister, ostraffade kvinnor och män med familj och hela arbetsliv som upprätthåller och stöttar en svart marknad som bara i Sverige uppskattas omsätta många miljarder kronor. Vi ville vistas på denna plats som vi tror för många är obekant. Temat är välbekant. Ofta är det våldet, drogerna och skjutningar som tar utrymme i förgrunden, här var ambitionen att placera de händelserna i bakgrunden för att istället låta mötet få utrymme. Under arbetet fanns en ambition om att skapa något mystiskt och svårtytt för att öppna upp för samtal hos publiken. 

Vad hoppas ni på för respons från publiken? 
Omar: Vi hoppas att den bidrar till samtalet om den unika och tragiska situation vi har med gängvåldet och drogmissbruk. Att den utan pekpinne eller försök att förenkla uppmuntrar publiken till att undersöka och ifrågasätta komplexitet i ämnet. 

I början av 2024 deltog alla som fick Voices i en tvådagars workshop ledd av filmaren och konstnären Cecilia Torquato. Vad tog ni med er från den?  
Omar: Workshoppen var ett tillfälle att få berättelsen utmanad av Cecilia och de andra deltagarna. Det var värdefullt att spegla sig i andras blick och en chans att ytterligare renodla. Det påverkade arbetet på många plan och hjälpte manus formas till den version som vi spelade in samt sökte ytterligare stöd från Film i Väst och Filminstitutet, som i slutet beviljades.  
Jaqueline: Jag funderar fortfarande över de insikter som workshopen med Cecilia Torquato resulterade i. Eftersom jag i mitt filmande har rört mig i “gränslandet mellan fiktion och verklighet”, behövde jag rannsaka hur vi är som skådespelare i metat och hur filmen håller över tid - behöver man först se hela filmen innan man fattar?  Därför tog projektet en ganska stor vändning, då jag strök att skapa ett fiktivt jippo och krimdrama , istället för att gestalta det som redan fanns där framför oss. Att tänka om kring sitt tema för att verkligen lära känna det. Det går inte en dag utan att jag funderar på det nu.

Jaqueline i din experimentella dokumentärfilm Astronomanisk undersöker du megalomani i självförverkligandets och möjligheternas tidsålder och vi möter den unga Yehaya. Hur uppkom idén till filmen?   
Jaqueline: Under samarbetet med Yahya Badr i min tidigare sci-fi kortfilm “Vattenhålet” uppenbarade det sig en märklig energi somkändes bekant. Det är den sinnessjuka viljekraften och modet som krävs för att våga separera sig själv från gruppen och ta klivet upp på scen. Många är kallade men få utvalda… Under antiken ansågs det vara något utförsäljande av sitt eget väsen att ställa sig på scenen och gyckla sig för de högre uppsatta på läktaren men idag är det att vara någon särskild och ger individen sin dos av självförverkligande. Det var något som jag ville försöka fånga i den här filmen. Arnold Schwarzenegger flyger i slow motion och skjuter in i kameran - en bild som kan driva någon till sin upprättelse. Många som jobbar med film kan gräva fram den bild som fick oss att dedikera våra liv åt detta. Samtidigt som det är ett porträtt av Yahyas liv så berättar filmen om the struggle och att drömma stort. Det är vad astronomanisk betyder. 
Det är filmen om vad vi pratar om när ingen ser (fast vi vet mycket väl att vi är iakttagna, att vi alltid har en imaginär läktare som dömer oss på världens scen)  
Jag spritter av pepp och daglig dos av tacksamhet över att ha fått gjort den här filmen och att få premiär på stor duk tillsammans med GIFF-besökarna. När man jobbar med så verklighetsfrånvända saker som media och har gått igenom dess dramaturgiska karusell till skärseld, så är en visning på en stor festival det mätbara och i slutändan vad mina tårar runnit för!

FilmCloud PITCH vinnaren anno 2017, Victoria Verseau tävlar nu i Nordic Documentary Competition med filmen Trans Memoria. Filmen berör teman kring transition, sorg och minne och undersöker vad det innebär att vara kvinna med transerfarenhet. I filmen återvänder Victoria till Thailand och kliniken där hon 2012 genomförde en könsbekräftande operation.

Hur är det att se tillbaka, både på händelserna i filmen, men också på arbetet med filmen?  
Victoria: Filmen var svår att få ihop, först och främst för att den är så privat men också för att jag inte var säker på att det skulle funka med de olika uttrycken. En del är filmat med en billig digitalkamera 2012, ett material som inte var tänkt att användas annat än privat. När vi var tillbaka i Thailand 2019 hade jag med mig ett helt team och tog mer cinematiska bilder. Klipp-processen var väldigt svår men jag tycker att vi har fått ihop det till slut, efter otaliga prestationskriser som gjort mig väldigt ödmjuk inför att arbeta med långfilm och alla andra som gör det.

Trans Memoria hade sin världspremiär på Karlovy Vary i juli förra året och har hunnit visas på flera festivaler sedan dess. Vad har du fått för respons?  
Victoria: Först var jag ledsen när filmen inte kom med på CPH:DOX eller Vision du Reel, som var de festivaler jag hoppades och trodde på. Sen fick jag besked på min födelsedag att vi kom med på den prestigefulla A-listade filmfestivalen i Karlovy Vary och det var otroligt fint att ha premiär på en festival som inte kategoriserade filmen som enbart dokumentär. Efter det har den visats på IDFA och mycket i Europa och fått jättefin respons.

Det betyder väldigt mycket att den tilltalar både människor i communityt och de som inte är del av det. Det har funnits en vilja i communityt att berätta positiva berättelser, så att berätta om min väns självmord var nervöst. Jag tog till mig av den kritiken men kände samtidigt att jag inte kunde berätta något som inte var sant eller dölja min väns berättelse. Jag arbetade med att hitta balansen mellan det svåra och att hitta en väg till att må bättre. Efter att filmen kom ut har jag inte fått någon kritik, så kanske hittade jag en bra balans.

Hur känns det att möta publiken på hemmaplan?  
Victoria: Det känns nervöst. Filmen är ärlig och utlämnande av mig och det är läskigare på hemmaplan. Det har verkligen inte varit självklart för mig att berätta så personligt som jag gör, men filmen har ju tagits emot väldigt bra i Tyskland och Frankrike, så det skulle vara roligt om den svenska publiken är lika varm. 

Arbetar du med något nytt projekt?  
Victoria: Parallellt med Trans Memoria har jag arbetat med långfilmen Gränser. Den började jag arbeta med 2014, efter ett sexuellt övergrepp som hände i Nordnorge och nu arbetar jag vidare med den. Det var innan #metoo så landskapet såg helt annorlunda ut då. Efter #metoo fick jag ny styrka och vi åkte tillbaka till Nordnorge och filmade. När #metoo fick bakslag stannade även arbetet med Gränser upp, så även det är en film som har olika uttryck och följer mig och min utveckling över tid.

2017 tävlade Victoria i FilmCloud PITCH och vann priset på 50.000 till arbetet med Gränser.  
En enig jury bestående av Siri Hjorton Wagner, Gorki Glaser Müller och Annika Hellström delade ut priset med motiveringen: 

”En film som visar prov på mogen estetik, där filmaren använder den egna erfarenheten av en svår upplevelse. Regissören problematiserar bilden av offer och förövare och lämnar frågeställningar kvar hos publiken.”

Ytterligare tips

Vi vill också tipsa om Examensfilmerna från HDK-Valand. Bland dem är det några som deltagit i olika talangprogram som FilmCloud erbjudit; Maja Wezell, Johanna Milerud och Tara Fouladi på Bergmanveckan, Toste Severin i Prodda och Tara har också varit på Pitcing Forum i Grimstad. 

Och såklart, några gamla FilmCloud-vänner; Maria Eriksson-Hect vars långfilmsdebut Kevlarsjäl tävlar i Nordic Competition, Amanda Leissner som var med i talangutvecklingsprogrammet The Hub. Amandas film Du kan väl höra av dig visas i Swedish Shorts 3, där visas också Märkligheten, gjord av Doc Out West – deltagaren Jonathan Lomar. 

Länkar till filmerna i artikeln:

Swedish shorts 3 visar Astronomanisk, Deras namn, Du kan väl höra av dig och Märkligheten. 

Trans Memoria av Victoria Verseau 

Examensfilm HDK-Valand Ferrytale av Maja Wezell, Son av Kevin Naderi, Strange New World av Olivia Björketun, Dream Daddy av Johanna Milerud, Kärleken övervinner allt av Toste Severin, Utopia av Gustav Bohman och Pedo Hunters av Tara Fouladi.

Kevlarsjäl av Maria Eriksson-Hecht