Gästbloggen

VR och AR kommer att revolutionera sättet vi berättar historier på

Hösten 2016 kom jag i kontakt med VR för första gången. Helsingborgsbaserade Boost; Sveriges ledande resurscentrum för transmedia och XR (Virtual Reality/Augmented Reality/Mixed Reality) arrangerade då ett VR-labb där personer med intresse för mediet fick ta del av föreläsningar och mötas i grupper för att ta fram prototyper i sann hackathonanda. Det har gått två år sen dess - och även fast VR varken nått en massadaption eller ett formspråk som tydligt definierar var mediet är på väg; har jag efter helgens äventyr kommit fram till att jag är övertygad. VR och AR kommer att revolutionera sättet vi berättar historier på; och jag vill vara med!

Titeln för helgens äventyr var "The Boost XR Knytkalas" med undertexten "You bring your knowledge and we all share freely"; vilket var precis vad som hände. Över 20 deltagare med olika erfarenhetsnivåer och bakgrunder (storytellers/visual artists/regissörer/360-producenter/programmerare/3D-artister/AR-utvecklare/mediastrateger/problemlösande teknikfantaster) slussades ut till ett bed&breakfast i skånska Jonstorp och knytkalaset var igång.

Jag fick bland annat uppleva workshops i 360-video, workshops i binaural audio, i att designa en fysisk XR-upplevelse utefter ett spatialt tänkande, en workshop i AR-utveckling och en workshop där vi tog fram en 360-video som kombinerades med en prototyp på en sensorisk väst som dels kunde göra så att man kände ett tryck på kroppen (t.ex. användbart om du blir skjuten av en pil i en XR-upplevelse och vill få deltagaren att känna träffen på den fysiska kroppen) och dels kunde sända ut dofter som kunde förstärka XR-upplevelsen. Parallellt med dessa workshops pågick workspaces som styrdes upp av deltagare som kände att de hade kunskaper de ville dela med sig av. Jag hann bland annat göra mitt första 3D-träd i Blender och deltog också när Herman Fredlund (en sann XR-entusiast som verkligen experimenterar och älskar att hitta kreativa lösningar inom det framväxande mediet) lät gruppen scanna in sig själva som 3D-modeller till den virtuella datorvärlden. Maxat.

Det kändes som ett roligt läger jag inte ville lämna. Och den som läser detta kanske tänker att XR inte är mer än ett läger för technördar som älskar teknologi - vilket jag till viss del har känt när jag varit på liknande tillställningar tidigare - men helgen i Jonstorp var någonting annat. Folk var öppna och drivna i en gemensam ambition att lära sig. Oavsett erfarenhetsnivå fanns det en känsla av att utgångspunkten var densamma; hur gör vi för att hitta och utforma språket i XR?

Christine T. Berger, Emmynominerad för hennes VR-verk Wonder Buffalo, var också på plats. Det var riktigt fett att få uppleva det verket. Efteråt utbrast jag till några andra deltagare; "Det är det här jag har väntat på! Ett VR-verk som utnyttjar mediets kraft fullt ut!" Det var efter Wonder Buffalo som jag bestämde mig för att satsa på VR. 

Jag är otroligt glad över att få uppleva den kontext och den miljö av gemensamt lärande som uppstod under XR-knytkalaset. De möten och de samtal som ägt rum har inspirerat och fött idéer på många fronter. Det känns som att det bubblar i oss alla som deltog. Som att detta bara är början på en resa och ett XR-community som kommer bli större och större. Det finns en sägning (som inte är sann men ändå funkar ganska bra i det här fallet) om att den första närbilden i film uppfanns först efter 50 års filmskapande. Vi är knappt tio år in i VR-språkets historia och blotta tanken på att ha chansen att vara en del av att utforska och forma det nya mediets språk känns otroligt spännande. Jag tackar Boost som håller gnistorna vid liv!

Ismaila Jallow

Att Beröra - på Håskö

Efter 40 mil i bil från Göteborg anländer vi till Fyruddens hamn i Gryts skärgård på östkusten. Vi möter upp okända ansikten som inom några timmar blir till inspirerande kollegor och vänner. Boel, Eva, Melo, Robban, Sarah, Gisela, Mika, Kevin och Soni Jorgensen som är workshopens ledare. Efter en frisk båttur mellan skären kliver vi iland på Håskö. Kossor och katter tar emot och vi tilldelas olika små stugor. 

Med sig har alla med varsitt projekt. Det är allt ifrån animerad sci-fi till skräckfilm och svensk action och komedi. De flesta är tänkta som långfilmslängd och det är också detta som workshopen till största del handlar om. Projekten är i helt olika faser. Från synopsis på ett halvt A4 till 30 sidor manus. Förutom en längre föreläsning får alla en timme öppen konsultation om respektive projekt med Soni. Hon har läst alla projekt innan, gjort en nedbrytning och förberett frågeställningar och bra input. Att sitta med under de övriga deltagarnas genomgångar berikade ens egna projekt mycket då man verkligen kan applicera det mesta som sägs på vilken historia som helst. Det dramaturgiska berättandet är universellt.

Soni utgår i sitt arbete och i dessa analyser från det Organiska Berättandet och Frank Daniels idéer om huvudkaraktärens want och need. Alltså vad din karaktär vill och vad din karaktär egentligen behöver. Den yttre viljan mot det inre behovet. De är sällan samma och kan med dramaturgisk fördel vara varandras motsatser. Som till exempel i ett av hennes filmexempel, Little Miss sunshine. Där huvudkaraktären, pappan i familjen, vill ta sin familj till en skönhetstävling där dottern också ska vinna tävlingen. Men vad han egentligen behöver är att inse att livet inte handlar om att vinna. Soni berättade om det organiska berättandet och visade en del exempel från andra filmer i olika genrer såsom Bourne Identity, Suffragette och Mustang. Vitt skilda filmer men som i de flesta fall har många likheter när de bryts ner.

När det inte var för kallt hölls föreläsningar och genomgångar under bar himmel och när de kalla vindarna drog in flyttade vi in i en fin timmerstuga. Måltiderna ingick till viss del och bestod då av råvaror från vattnet runtom. Sik, lax, abborre och räkor. De som drev stället rökte i det egna rökeriet och allt smakade förstås fantastiskt gott.

Vårt egna projekt som går under arbetsnamnet Att Beröra eller Touching Humans fick stöpas i Soni och Frank Daniels Want- och Needform precis som alla andra. Vad vill egentligen Alva och framför allt, vad behöver hon? Vårt filmprojekt är precis som vår förra film, Småstad, en slags hybridfilm mellan dokumentär och fiktion där en hel del autentiskt material ska in i en fiktiv historia. I Att Beröra flirtar vi också lite med superhjältegenren. Något som vi också bör ta i beaktande när vi jobbar vidare dramaturgiskt. Ska vi jämföra vår Alva med Clark Kent och Bruce Wayne? Tjänar historien på att få in en liten kärlekshistoria? Behöver vi förklara hur Alva har fått sin gåva?

Detta och många andra tankar vi tar med oss från fyra otroliga dagar på Håskö. Vi tar också med oss nya vänner och inspiration. Det är underbart hur alla bjuder på sig själva och sina projekt. De flesta av helgens nio projekt har en personlig förankring hos sina kreatörer. Alla vill förstås att alla ska lyckas och att samtliga filmer ska se dagens ljus och biosalongens mörker. 

Vi tackar Film i Öst och Filmcloud för dessa fantastisk dagar och en rejäl skjuts för vårt projekt. 

Anna Potter & Johan Löfstedt

 

Vikten av att vara förberedd

Under årets filmfestival i Cannes fick jag möjligheten att delta i programmet YNPC, Young Nordic Producer Club som drivs av den danska filmskolan och danska filminstitutet. 

Programmet är till för producenter som nylighet startat sitt egna produktionsbolag, eller är anställda på ett större bolag och finner sig i början av sin karriär. YNPC pågick under 4 intensiva dagar där vi fick besök av internationella säljagenter, distributörer, press, festivalprogrammerare och producenter.

Förutom deltagandet i programmet gav det en stor insyn i hur världens största festival med focus på bransch funkar, med alla olika tävlingssektioner, filmmarknaden, alla distributörer som förhandlar och köper in film samt alla festivaler som marknadsför sig här. Cannes är en festival där folk i branschen träffas och hittar samarbeten, så det är bra om du tycker om att nätverka.

Jag är supernöjd med programmet och jag kom hem med massa ny och uppfräschande kunskap, och jag är glad över att ha fått träffa andra producenter som befinner sig i samma stadie i sin karriär. Om jag ska ge ett enda tips till dig som kanske ska dit nästa år, så skulle det vara att förbereda så mycket som möjligt innan festivalens start och boka upp möten, kolla igenom programmet ordentligt mm. Väl på plats finns det ingen tid för det. Tack FilmCloud för resestödet! 

/ Maida Krak

 

Foto: 2018 års deltagare i YNPC, Maida Krak längst till höger.

 

Inspirerande möten under Tempo Meetup

I början av mars fick jag ett mejl från FilmCloud om att jag valts ut som en av två deltagare från Göteborg, som skulle få chansen att åka på Tempo Meetup i Stockholm. Tillsammans med fjorton andra dokumentärfilmare deltog jag i filmvisningar, seminarier och samtal under tre intensiva dagar. Jag har aldrig tidigare varit på Tempo Dokumentärfestival, men som dokumentärfilmare är det en festival jag länge velat besöka. Därför är jag mycket tacksam över att jag äntligen fick möjlighet till det genom FilmCloud.

Branchmingel med samtal på Hornhuset. Foto: Charlotte BerglinNär jag först kom fram till Stockholm och filmkontoret, efter långa tågförseningar, kastades jag rakt in i deltagarpresentationer och visningar av klipp från tidigare eller pågående projekt. Schemat var väldigt tajt och därför fick vi inte chansen att reflektera eller ställa frågor om varandras arbeten under första dagen. Något jag gärna annars hade velat ha mer avsatt tid för.

På schemat ingick bland annat filmvisningar med efterföljande samtal, work in progress och speed-dating med nyckelpersoner i branschen, varav det sistnämnda, enligt mig var en av de mest givande punkterna. Att få chansen att träffa representanter från bland annat SVT, Svenska Filminstitutet och Ylva Swedenborg, publicist på Cinema Sweden kändes väldigt fördelaktigt och uppskattat.

Under work-in-progressblocket presenterade svenska regissörer och producenter sina pågående projekt. Här Stig Björkman (regi) och Stina Gardell (Mantaray film). Foto: Charlotte Berglin

Jag är väldigt glad över att ha fått gå på Sveriges största dokumentärfestival tillsammans med andra dokumentärfilmare från hela landet och för att summera mitt besök på Tempo och upplevelsen av Tempo Meetup skulle jag säga att utbytet mellan deltagarna var mest givande. Jag hade velat ha mer tid för reflektion och samtal oss emellan och ett lite mer flexibelt och valbart schema över aktiviteterna under festivalen. Jag är väldigt tacksam för speed-datingen, men vill också slå ett slag för branschminglet på Hornhuset, där ett öppet samtal om festivalens tema – persona, hölls och man fick möjlighet att mingla och utbyta erfarenheter med andra kreatörer och filmare.

Jag vill säga tack FilmCloud, det var verkligen givande och jag hoppas att många fortsätter att söka och utnyttja den här möjligheten.

Artikelbilden: VR-projektet Future Aleppo. En av Tempo Meetups deltagare Tove Tikkanen provar VR.

 

Genialiska regidebutanter del 2 / Festivalbloggaren checkar ut!

Jag har även sett Greta Gerwigs internationellt hyllade regidebut “Lady Bird” som smyginvigde Göteborg FIlmfestivalen den 25 januari. Greta Gerwig slog igenom som skådespelerska i Noah Baumbachs film “Greenberg” och har även skrivit manus till fantastiska “Frances Ha” och “Mistress America” av samma regissör. Jag brukar irritera mig på skådisar som alltid är typecastade, men jag älskar Greta Gerwigs unika utstrålning och personlighet som lyser igenom såväl hennes roller som manus och nu även filmen hon regisserat. 

Saoirse Ronan spelar Christine "Lady Bird" McPherson som till sin mammas förtret bara vill kallas det namn hon givit sig själv. Hon är 17 år, bor i urtråkiga Sacramento i Kalifornien, går sista året på en katolsk high school som hon vantrivs på och har en stormig relation med sin mamma (Laurie Metcalf). Det är en perfekt indierulle om att växa upp, om klass och vara en “missplaced” nästan-vuxen som inte vet vart hon är på väg i livet. 

Det är härligt att kunna spegla sig ordentligt i en film för en gångs skull. Vi kulturtanter bär ju egentligen upp hela kulturen men får sällan se oss själva representerade på ett flerdimensionellt sätt. Det måste finnas utrymme för att fler än vita medelklass cis-män ska få sina berättelser berättade, och jag tror att en förutsättning för detta är att en större del av filmens upphovsmän inte bara utgörs av denna grupp. 

En som delar min uppfattning är Aline Brosh McKenna som i förra veckan startade den amerikanska producenten uppropet #FemaleFilmmakerFriday. McKenna hade  i en intervju hört just Saoirse Ronan, huvudpersonen i “Lady Bird”, berätta att när hon såg Greta Gerwig regissera fick det henne att känna att hon en dag också skulle kunna göra det. Uppropet går ut på att via sociala medier sprida bilder av kvinnliga regissörer in action för att inspirera unga blivande filmskapare på samma sätt som Ronan blev inspirerad av Gerwig. McKenna summer det hela så här enkelt: “The world needs to see images of women directing. It’s hard to become what you do not see.” 

Detta går i linje med något Oprah Winfrey inledde sitt tacktal på Golden Globes-galan med. Winfrey berättade om när hon som liten flicka såg Sidney Poitier bli den första afro-amerikanska skådespelaren att vinna en Oscar 1964, och att detta förändrade hennes liv och gjorde att hon följde sina skådespelardrömmar. 

 

Det är dags för mig att tacka för mig för den här gången! Det har varit en grym vecka med många fantastiska filmer, samtal, många yogis och korv-med-bröd-middagar i farten mellan programpunkter. Den här småbarnsmamman somnade inte på en enda film det här året!

Tack och hej, vi ses kanske i en biosalong!
/ Kajsa Finn, eder festivalreporter

 

Bild: Till vänster festivalbloggaren Kajsa Finn, till höger Mai Zetterling (Svensk Filmdatabas)

Bergmans dåliga samvete

I sommar skulle Ingmar Bergman fyllt 100 år, vilket Göteborgs Filmfestival sett till att varenda festivalbesökare känner till. Under Filminstitutets seminariedag presenterade Erika Wasserman, nuvarande kortfilmskonsulent på Filminstitutet, slutresultatet av projektet Bergman Revisited. Projektet initierades av Filminstitutets tidigare kortfilmskonsulent Andreas Fock tillsammans med SVT för att fira Bergmans jubileum, och dessa gav sex erfarna regissörer finansiellt stöd och möjligheten att göra varsin kortfilm som på något sätt skulle ha med Bergman att göra. 

Personligen är jag ingen Bergmanfantast, jag har sett ett par filmer som sig bör men aldrig varit på Fårö eller Bergmanveckan. Men nyligen läste jag ut Linn Ullmans fina bok De Oroliga som handlar om hennes uppväxt med (och utan) sin far Ingmar Bergman och sin mor Liv Ullman. Boken gav mersmak, så jag bestämde mig för att ta med min bror och se premiären av kortfilmerna i BR-projektet.

Tunga namn som exempelvis Pernilla August, Liv Strömquist, Lisa Aschan, Patrik Eklund och Tomas Alfredson är de som fått producera kortfilmerna i Bergmans anda. Samtliga var på plats under seminariet under lördagseftermiddagen, till och med Liv Strömqvist som hade med sig sin nyfödda bebis.   

Filmerna höll hög kvalitet, men jag tycker kortfilm ibland är ett svårt format att på så kort tid hinna bygga upp karaktärer och en historia som berör. Det grepp som är lättast att lyckas med är humor, och det märktes även bland de Bergmanska kortfilmerna. De som tilltalade mig mest var de hysteriskt roliga Fettknölen och Infektionen. 

Den kortfilm som fick mig att skratta högst vad Patrik Eklunds Infektionen. Filmen inleds med skräckinjagande bilder från ett minimalistiskt överklasshus och en inzoomning på en hotfull diskmaskin. Klipp till en parterapi-session med två känslomässiga analfabeter, där Kristina (Ruth Vega Fernandez) och Krister (Magnus Krepper) berättar om sina äktenskapsproblem där en stor fråga är Kristers oförmåga att skölja av tallriken innan han sätter in den i diskmaskinen. 

En filmskapare som har en feministisk analys av Bergman är Lisa Aschan med sin kortfilm Guds tystnad. Filmen är en egen tolkning av Bergmans Tystnaden, där de två kvinnliga karaktärerna gör samma resa som i den förra filmen fast 30 år senare och de upptäcker en mer än vänskaplig attraktion. Aschan berättade under seminariet att hon i processen inför sin Bergmanska kortfilm funderade på vad kvinnor i Bergmans filmer får och inte får göra. Hon upptäckte att kvinnorna aldrig rapar, aldrig har mens, aldrig onanerar, kissar eller äter.  Aschan ville befria de kvinnliga skådespelerskorna från den manliga blicken, och göra de kvinnliga karaktärerna mer mänskliga. Det är härligt när Nina Gunke i Guds tystnad snarkar och vinglar hem full i en hotellkorridor. En intressant utgångspunkt, även om filmen lämnade en del i övrigt att önska. 

Samtal med Jane Magnusson och Liv Strömquist. Foto: Kajsa Finn

Jane Magnusson har regisserat Fettknölen utifrån manus och teckningar gjorda av Liv Strömqvist. Idén till filmen kom när Jane Magnusson arbetade med sin nya Bergman-dokumentär (som har premiär senare i år). När hon studerade hundratals bilder av regissören upptäckte hon en fettknöl på hans vänstra kind som bara växte och växte. Men hon upptäckte att fettknölen försvann från bilderna från 60-talet, för att sedan komma tillbaka på bilder från 90-talet. Då fick Magnusson idén om att göra en kortfilm om detta fenomen, och kontaktade Liv Strömqvist som nappade direkt. I kortfilmen symboliserar fettknölen Bergmans samvete över att han beter sig som ett svin mot kvinnor, ett samvete som han försökte göra sig av med men som ändå kom tillbaka mot slutet av hans liv. Filmen är väldigt kul, och att den är “based on a true story” gör det hela ännu roligare. Det är uppfriskande att bland alla okritiska hyllningar få se Bergmans svinerier lyftas fram och analyseras, speciellt nu i efterskalvet av #MeToo-rörelsen. 

/Kajsa Finn

FilmClouds festivalreporter haffar tag i två filmkonsulenter från Filminstitutet

Under Svenska Filminstitutets seminariedag i lördags passade jag på att ställa tre snabba frågor till filmkonsulenterna Calle Marthin och Helen Ahlsson i förbifarten.

Vad har ni för tips till unga filmare som vill ta sig in i filmbranschen och så småningom få stöd från någon av er på Svenska Filminstitutet?
Calle: Gör så mycket film ni kan! Allt typ av film, men gärna längre än en minut. Med mobilkamera, iPad, allt ni kommer över! Kör på!
Helen: Följ era hjärtan! <3

Vilken film såg ni senast på bio?
Calle: Paddington.. eller nej förresten! Star Wars!
Helen: Igår såg jag Amatörerna! Den var helt sjukt bra!

Vad ser ni fram emot att se nu under festivalen eller senare på bio?
Calle: Jag åker direkt upp och ner så jag kommer inte hinna se en enda film :( Men jag ser fram emot att se Euphoria!
Helen: Lady Bird av Greta Gerwig är jag svintaggad på att se!

 

/Kajsa Finn

Genialiska regidebutanter värda att vänta på / Del 1

Jag vet att en bör passa på att se en massa film från hela världen när det är Filmfestival i Göteborg i år igen. Men varje år bestämmer jag mig ändå för att satsa på säkra kort och (bland annat) se stora indiefilmer som garanterat kommer visas på svenska biografer senare samma år. Jag kan helt enkelt inte hålla mig, jag vill se dem först av alla. Därför passade jag på att redan under Stockholm Filmdagar i mitten på januari smygtitta på två filmer av två unga kvinnliga regidebutanter som visas nu på festivalen i Göteborg.

I nästan tre år har jag taggat för att se göteborska Fanni Metelius debutfilm Hjärtat som våren 2015 prydde Nöjesguidens framsida svincool i löshår och rosa fuskpäls. Hon är mest känd som skådespelerska från Turist där hon spelar den rödhåriga norrmannen från Game of Thrones’ 25-åriga flickvän. Men Metelius har även regisserat en massa fina kortfilmer, och tog examen från Akademin Valand film 2014. Jag älskar kortfilmen Banga inte!, en kortfilm som i perfektion gestaltar ett ungdomsgäng från milleniumskiftet i Göteborg. Neonstring, nättröjor och minimala ögonbryn, med Robyn’s Do you really want me ur en bergsprängare under en viadukt i Majorna. Det var _exakt_ så det var och såg ut 1999, och en vän till mig sa träffande att om det någon gång ska göras en svensk remake av den norska ungdomsserien Skam hade Metelius varit given som regissör.

Hjärtat, som Metelius skrivit manus till, regisserat, klippt och spelar huvudrollen i, handlar om kärlek, intimitet och maktförhållanden. En skön “frisläppt” fotograf-tjej blir träffar en härlig musiker-snubbe. De blir ihop och hon flyttar till honom i Stockholm där han är typ den enda hon känner, och det visar sig snart att han inte tänder på att hon tar sexuella initiativ och bara vill spela tv:spel istället för att ligga. Genom ett konstant avvisande och en oförmåga att sätta sig in i hennes situation smular han sönder hennes självförtroende och får henne att tro att relationens tillkortakommanden är hennes fel för att det är hon som har så höga krav på honom. Jag har aldrig sett den här typen av relation gestaltas så bra, och jag har aldrig känt igen mig mer från mina tidiga relationer i en film.

Det kanske är en trött liknelse, men Metelius blir med denna träffsäkra långfilmsdebut Sveriges egna Lena Dunham. Fast utan den skruvade glättiga stilen, Hjärtat är vackrare och mer vemodig. Fanni Metelius, tillsammans med Amanda Kernell och Rojda Sekersöz, utgör idag filmbranschens framtidshopp och Sveriges mest intressanta regissörer just nu.

/Kajsa Finn

 

En viktig läxa om att pitcha ett projekt

Det är inte alltid helt enkelt att hitta den första, ursprungliga idén till något man hållit på med i ett år. Det är en särskild känsla som kommer ur att man försöker. Så mycket växer ur den enda sak som satte igång det. Det är väl den saken som är idén men när det vuxit till ett projekt är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är allt kommit ur.

Man kan säga att det är idén till plotten till en film som satte igång det, men plotten är en så liten del när manuset väl är skrivet. Då kan man säga att det är den känslan inom dig du isolerat och dramatiserat, men den kommer ur karaktären som du redan har placerat i plotten. Då är det kanske karaktären? Men karaktären kom ur dig när plotten bestämde miljö. 

Det är inte svårt att minnas vad idén först var, men det är svårt att gå tillbaka till exakt den punkten då alla dessa element fick sitt fäste; då de skapade vad det än är projektet går ut på idag. Filmens hjärta kommer så mycket senare än vad idén gör. 

Jag regisserar en kortfilm i år, och under Uppsala internationella kortfilmsfestival åkte jag, tillsammans med fotograf och producent Johan Falklind, dit för att pitcha vårt projekt inför publik.

Vi hade pitchen redo, förstås. Vi visste vad filmen handlar om och vad som är bra med den, och vi var nervösa men självsäkra. Vi fick lov att provpitcha inför en liten publik kvällen innan och det var då självsäkerheten helt försvann. 

Vi drog pitchen, visade ett videoklipp för att visa upp tonen och konceptet, och tog feedback. Fan vad vi suger. Alla är så bra på att tala och visa upp sitt projekt, men vi suger. Det är känslan man får när man gör något för första gången och får lära sig att man inte är så förberedd som man trott.

Projektet är fortfarande bra, så vad gick fel? Jo, vi fokuserade på fel saker. Hela natten satt vi uppe för att finna en gemensam nämnare till alla element i filmen. Det måste finnas där. Det måste finnas någonting som allt vuxit ur. Vi hade bara den natten på oss att gräva oss tillbaka till den punkten där allt har sitt fäste. 

Man har en så stark känsla av vad filmen kommer göra. Man inbillar sig att den färdiga produkten kommer tala för sig själv, men nu stod vi där, bara timmar innan vi behövde bevisa för en publik att vårt projekt har ett värde, och filmen har ingen egen mun att tala med. Vi slet oss i håret för att finna den rösten som talat ljudlöst mellan bara oss två hela året. Det är en stark röst, men den har ännu inte bildat ord.  

På morgonen efter drog vi en ny pitch, och denna gången skulle det inte fungera om vi efteråt satt och tänkte på hur mycket vi suger, men någonting hade hänt. Vi hade kanske funnit något under natten. 

Massa människor, en jury, andra pitchare vars projekt är otroligt spännande. Vi stod framför dem och gjorde vår grej. Efteråt hade vi inte ont i magen som vi haft efter provpitchen kvällen innan. Alla verkade förstå vad idén var, och jag tror att vi förstod det då också. Det var bättre, helt enkelt för att vi tvingades inse att vi behövde en kärna att förklara projektet med. 

Jag har en så mycket högre uppskattning för att isolera den gemensamma nämnaren som borde finnas i ett projekt nu. Om den färdiga filmen kommer växa sig till den enorma, vackra trädkrona jag ser framför mig är det självklart att det sitter en stadig stam där under. Man vet alltid vad det är, men någonting så krävande; något så känslomässigt pressande som att berätta om din idé inför en publik kan verkligen ta dig till att se hur stadigt den stammen egentligen står. 

Vi vann inte den 25 000 kronorna som stod på spel, men det var många som berättade att de uppskattar vad vi försöker göra. I slutändan hade vi fortsatt med filmen oavsett om vi haft denna upplevelse eller inte, men efter den “vi suger”-upplevelsen, återfann vi verkligen vad projektet handlar om. 

Jag rekommenderar starkt att känna att din film suger en liten stund. Det kan ta dig till vart ditt hjärta stod till idén från början; till vad publiken kommer förälska sig i när den är färdig.

/Andreas Mortensen

Kan jag använda samma tekniker som vid teatern?

Jag heter David Wallstén och är en verksam skådespelare. Jag är just nu aktuell i Juno och det stora mjölkmysteriet på Kungsbyn i Västerås men har min bas i Göteborg där jag senast regisserade Besten med Unga Folkteatern i höstas.
Mitt brinnande intresse för teater, storytelling och ny teknik gjorde att jag inte behövde tveka innan jag antog Filmclouds erbjudande att få delta i NUFFs(Nordic Youth Film Festival) workshop för 360/VR-filmskapande på Tromsø i Norge. Det var en workshop där jag och 7 andra deltagare under 7 dagar skulle skapa en film tillsammans, från idé till bioduken. Eller i detta fall, VR-glasögon. Med min bakgrund som skådespelare gick jag in med ingången i att undersöka vilka likheter/olikheter VR-film har med scenen och film. Tex, när publiken kan titta var den vill i rummet, hur gör du för att få den att titta dit du vill? Kan du använda samma tekniker som i teatern?

Tromsö är helt omgiven av vildmark. Unikt ställe för 360.Det var extremt intensiva dagar där vi kämpade minst 12 timmar om dagen för att bli klara i tid. Jag tog på mig rollen som en av två regissörer innan jag fick kastas in som skådespelare då en av de vi castade hoppade av.

Det var verkligen ett tidskrävande projekt. Någonting som tog riktigt lång tid var att vi filmade med Z-Cam, en 360-kamera som skapar 360 genom att filma med 4 olika kameror i 4K upplösning, 60 bilder per sekund. 4K är ett krav då det ger samma effekt som full HD då filmerna visas så nära våra ögon. Detta skapar enormt stora filer vilket gjorde att efterarbetet tog många timmar. Filmen var 6 minuter lång och det tog över 9 timmar att rendera hela filmen. Så ifall något behövde ändras så var det bara att vänta i 9 timmar.

Själva inspelningstiden gick fort. Vi valde att göra en fiktionsfilm där kameran var som en egen karaktär. Någonting som var unikt med 360 var att man var tvungen att kunna se hela rummet, därför kunde ingen förutom de som var med i scenen finnas där. Allt som var på spelplatsen var alltså skådespelarna och i vissa fall regissören som vi kunde klippa bort i efterarbetet. Då det är svårt att byta perspektiv med 360-kameran så gjorde vi längre tagningar, den längsta ca 3 minuter lång.  När jag spelade in den kändes det mer likt en teaterföreställning än en 2D-film då man inte behövde tänka så mycket på kamerans placering då den filmade mig vad jag än gjorde. Däremot kändes det viktigt att inte vända ryggen till, mer likt en teaterpublik i den aspekten.

Den enda tekniska aspekten jag som skådespelare var tvungen att ta hänsyn till var att inte komma för nära kameran då det skapar en allt för intensiv upplevelse hos tittaren. Dessutom kunde jag hamna mellan kamerorna vilket skulle kunna skapa problem i efterarbetet då de 4 olika kamerorna "sys ihop/stitch" för att skapa en gemensam 360 bild. Blev det för nära så kunde det skapa små hack i bilden precis där "stygnen/stitches" ligger.

Rendering av fyra 4K fier är tålamodsprövande.Det vi använde oss av för att dra till oss publikens uppmärksamhet i den här filmen var att framförallt använda oss av specialeffekter och ljud, men också riktningar med blickar de få gånger skådespelarna står på olika sidor av kameran. Allt detta känns ganska likt hur det går till på scenen, förutom att du nu behöver göra det samma runtom hela publiken. En annorlunda metod vi använde oss av i sista scenen var ett spår av fjädrar som ledde till händelsernas centrum.

Något som snabbt blev en ny insikt för mig när vi pratade med vår VR-supervisor och tog del av en hel del VR-material själv var hur kort spannet var som man kunde behålla publikens fokus. Upplevelsen är så intensiv och kräver så mycket av ens fokus då både synen och hörseln är totalt kopplade till den. Detta gör att de flesta klarar av max ca 10-15 minuter innan de börjar tappa intresset. Något som intresserat mig med VR är om det vore ett fungerande alternativ till att vara på plats vid en teaterföreställning och på så sätt kunna öppna upp teatern för många fler, men denna tidsbegränsning gör den drömmen svårare att uppfylla. Så vitt jag vet har det aldrig testats fullt ut dock så jag ser fram emot möjligheten att pröva den i framtiden.

VR-tekniken går fort framåt. Den VR-expert som introducerade veckan med oss gav ett tidsspann på 6-8 månader innan tekniken för VR-Film slår igenom på allvar. En period där priserna går ner, utbudet ökar och allt fler kommer se VR upplevelser som en naturlig del av ens vardag. Det kommer troligtvis aldrig slå ut traditionell film eller teater, det är en helt ny form av upplevelse.

Jag ser starkt fram emot och är taggad inför att få vara en del av ett helt nytt berättarmedium!

David Wallstén

 

Sidor