"Ja, nu hoppas jag att ingen svimmar..."
Festivalen börjar så sakteliga lida mot sitt slut och jag vet inte hur det är med er men jag är ganska slut jag med. Men herregud, jag såg Raw! Jag har aldrig suttit i en biosalong där reaktionen från publiken varit liknande.
Raw är en fransk-belgiskt film regisserad av Julia Docournau. Filmen handlar om den unga Justine som precis ska börja studera till veterinär på samma skola som sin äldre syster. Justine och hela hennes familj lever som vegetarianer men när Justine är mitt uppe i nollnings ritualerna tvingas hon smaka kaninlever och något händer med henne, hon finner finner en törst efter mänskligt kött. Kort och gott en relativt sansad film om vänskap, kärlek, familj och kannibalism.
Hur som helst, den rara personen som skulle presentera Raw för publiken skämtar lite lättsamt och säger "ja och nu hoppas jag att ingen svimmar". Ungefär 30 minuter in i filmen händer dock just precis detta och filmen pausas i ungefär 3 minuter. Haha! tänker jag, mig kan ni inte lura. Det här är ju så himla tydligt arrangerat för extra effekt. Dessvärre var det inte så och mannen som svimmat får bäras ut ur salongen.
40 minuter in i filmen reser sig personen som sitter två säten bort och ursäktar sig. "Jag måste gå på toa". När filmen sedan är slut har personen i fråga ännu inte kommit tillbaka. Vi ses utanför salongen efteråt och han berättar att han varit ute och kräkts på grund av yrsel. Jag inser även att det under filmens gång med jämna mellanrum dyker upp skuggor av människor på duken som reser sig upp och lämnar salongen. När filmen väl är slut är det i princip helt tyst för en liten stund, sedan reser sig publiken sakta upp. Det är inte förrän vi lämnat biografen som jag släpper andan och mitt fasta grepp om snusdosan: "Herregud!" Mitt sällskap instämmer: "Herregud!"
Det fanns något äkta med Raw som jag anser tidigare skräckfilmer inte haft. När jag tänker efter så vet jag inte ens om jag skulle kalla det för en skräckis. Filmen lämnar mig inte rädd eller med någon känsla av skräck utan enbart obehag. Enligt mig är det en otroligt bra film som du absolut bör se om du får chansen, men för guds skull, ta med dig en kompis! Om inte för att hålla tillbaka håret när du kräks eller bära dig ut från salongen men i alla fall för att kunna ge varandra en menande blick när filmen väl är slut - vi upplevde det här tillsammans du och jag.
Ni kan hur som helst läsa mer om filmen och dess reaktioner i GP.
Festivalen är för min del nu slut och hur ska jag kunna sammanfatta dagarna som varit, ja det vet jag inte riktigt. Det har varit en fullspäckad vecka med inte enbart festival utan även jobb och skola, förmodligen har din varit liknande. Jag har absolut inte hunnit med allt som jag planerat och en del filmer som jag tänkt se får jag helt enkelt vänta på tills dom visas på bio nästa gång.
Men det är väl just det som är charmen med festivalen, att du har chansen att se filmerna lite före alla andra. Kanske är det till och med den enda chansen att få se filmen på bio i Sverige. Det som har varit extra lärorikt och inspirerande under festivalen för just mig har varit att få gå på så många spännande seminarium, att få se unga regissörer för första gången visa sina verk på den stora duken och att under en hel vecka få djupdyka och samtala om just film.
Jag hoppas att ni har haft en underbar festival och att vi ses nästa år för den 41:e upplagan av Göteborgs Film Festival.
Det här är Louise Arvidsson som signar ut, slut!