Film, film, film och hej, hej, hej.

Film film film från morgon till kväll, lite hejhej med folk och ingen mat och ingen sömn (dock lite smygpowernaps på tråkiga filmer). Skönt att festivalen snart är över! Fast vad tomt och jobbigt det kommer bli när det inte längre är folk överallt på stan, varje kväll, som i en riktig (inte svensk) storstad. Jag börjar redan jobba med den separationsångesten, ställer in mig på att allt snart är borta.

Okej, så det starkaste intrycket av igår och i dag är såhär: ALLTSÅ NORDISK FILM!! Först såg jag Four Letters Apart - Children In the Age of ADHD. En dansk dokumentär av Erland E. Mo. Efter att jag hade jobbat som skolpsykolog för ett år sedan tänkte jag själv göra dokumentär om det, för jag brinner verkligen för ämnet; överdiagnostiseringar och amfetaminmedicineringar på små barn med outvecklade hjärnor. Läskigt som fan. Så det var väldigt fint att se att Erland. E. Mo gjort en film nu, som dessutom är slutsåld på alla visningar! En fin och ärlig film som samtidigt är politisk utan att
peka pinnar eller prata för mycket med hjärnan. Jag grät och grät, dessa fina barn som mår så dåligt.

Nästa film jag såg hade fem gemensamma nämnare med den ovan: nordisk regissör, dokumentär, psykologi, barn och utsåld alla visningar. Filmen Twin Sisters av norska Mona Friis Bertheussen var en sån där historia som liksom låter för otrolig för att ha hänt, men den har hänt! En mysig film som innehåller: relationer, vad vi värderar i våra liv, fantastiska bilder och miljöer (hela publiken bara: we're moving to Bergen!) och roliga kulturkrockar mellan norskar och amerikaner. Den kommer att visas på SVT 1 6/2 kl. 21:00!

Sen blev det mer nordiskt och mer dokumentärt - i det korta formatet. I Svenska bilder 12 (som tyvärr hade sista visningen i kväll) finns Carl Olssons film Blessed Be This Place. Med Roy Andersson-vackra och precisa bilder fångar Carl det precisa och autentiska i olika människors liv, de ritualer och vardagssysslor som gör dem till de de är. Otroligt fin film som man liksom mår bra av att se. Och det bästa jag vet här i livet är ju att kika in, lite snabbt, i andra människors liv. Ni vet tjuvlyssna på vagnen, sitta på centralen och titta på alla som går förbi, snegla på de som sitter vid bordet bredvid på caféet och så vidare. Calle (som för övrigt är min vän, hurra!) ger med sin film en halvtimmes julafton i biosalongen.

Efter Calles film visades svenska Clara Bodéns (som jag också känner! *göra peacetecken*) dokumentärfilm Lgh + Bil + Allt jag har och äger (världens bästa titel efter Murakamis novell Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon). Claras film är en personlig och poetisk resa och som hon själv säger expedition i Jämtland. Om urbanisering och om huruvida man skall stanna kvar eller flytta vidare. Filmen innehåller också mitt favoritcitat denna festival: "Du, vet du, jag tror inte jag är mer än Jämtland". Med maaaasssa bilder från olika platser och en voice over med en fantastisk röst av Clara själv blir det nästan meditativt. Eller inte nästan, det blir det. Filmen är också mer än en film, och ni kan läsa om det här: http://www.lghplusbil.com

Har också hunnit klämma in en italiensk, en nederländsk och en till iransk film men alltså ingen av dem gav i närheten sådana upplevelser jag hade när jag såg de nordiska dokumentärerna SÅ GULD TILL NORDISKA DOKUMENTÄRER ALLTSÅ!

PS. I går såg jag Anna Odell. Blev helt starstruck och kände att jag måste fan säga att jag tycker om hennes film, eftersom jag har som ett slags regel att försöka berätta för folk om jag tänker något positivt om dem för man blir ju så jävla glad av det, alltså om någon säger det till en själv. I alla fall så går jag fram och liksom bara hej jag såg din film och jag tyckte den var super, och jag älskar det faktum att du spelade dig själv och så. Och hon ler och TYP FNYSER. Eftersom jag blev fullkomligt nedslagen av denna upplevelse har jag valt att tänka att hon var osäker. Osäkerhet och otrevlighet ser likadant ut.

Sen mötte jag Mona Friis Bertheussen som har gjort Twin Sisters och tänkte att jag måste göra det igen. Så jag går fram och säger att jag gillar hennes film och att jag verkligen vill se en ny om tvillingarna när de är lite äldre. OCH HON ÄR SÅ SNÄLL och ler och bara är typ ödmjuk personifierad. Det kändes bra. Så då gick jag hem.

Nordiska dokumentärfilmer for the win!

/TACK OCH HEJ PARVPASTEJ