En viktig läxa om att pitcha ett projekt
Det är inte alltid helt enkelt att hitta den första, ursprungliga idén till något man hållit på med i ett år. Det är en särskild känsla som kommer ur att man försöker. Så mycket växer ur den enda sak som satte igång det. Det är väl den saken som är idén men när det vuxit till ett projekt är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är allt kommit ur.
Man kan säga att det är idén till plotten till en film som satte igång det, men plotten är en så liten del när manuset väl är skrivet. Då kan man säga att det är den känslan inom dig du isolerat och dramatiserat, men den kommer ur karaktären som du redan har placerat i plotten. Då är det kanske karaktären? Men karaktären kom ur dig när plotten bestämde miljö.
Det är inte svårt att minnas vad idén först var, men det är svårt att gå tillbaka till exakt den punkten då alla dessa element fick sitt fäste; då de skapade vad det än är projektet går ut på idag. Filmens hjärta kommer så mycket senare än vad idén gör.
Jag regisserar en kortfilm i år, och under Uppsala internationella kortfilmsfestival åkte jag, tillsammans med fotograf och producent Johan Falklind, dit för att pitcha vårt projekt inför publik.
Vi hade pitchen redo, förstås. Vi visste vad filmen handlar om och vad som är bra med den, och vi var nervösa men självsäkra. Vi fick lov att provpitcha inför en liten publik kvällen innan och det var då självsäkerheten helt försvann.
Vi drog pitchen, visade ett videoklipp för att visa upp tonen och konceptet, och tog feedback. Fan vad vi suger. Alla är så bra på att tala och visa upp sitt projekt, men vi suger. Det är känslan man får när man gör något för första gången och får lära sig att man inte är så förberedd som man trott.
Projektet är fortfarande bra, så vad gick fel? Jo, vi fokuserade på fel saker. Hela natten satt vi uppe för att finna en gemensam nämnare till alla element i filmen. Det måste finnas där. Det måste finnas någonting som allt vuxit ur. Vi hade bara den natten på oss att gräva oss tillbaka till den punkten där allt har sitt fäste.
Man har en så stark känsla av vad filmen kommer göra. Man inbillar sig att den färdiga produkten kommer tala för sig själv, men nu stod vi där, bara timmar innan vi behövde bevisa för en publik att vårt projekt har ett värde, och filmen har ingen egen mun att tala med. Vi slet oss i håret för att finna den rösten som talat ljudlöst mellan bara oss två hela året. Det är en stark röst, men den har ännu inte bildat ord.
På morgonen efter drog vi en ny pitch, och denna gången skulle det inte fungera om vi efteråt satt och tänkte på hur mycket vi suger, men någonting hade hänt. Vi hade kanske funnit något under natten.
Massa människor, en jury, andra pitchare vars projekt är otroligt spännande. Vi stod framför dem och gjorde vår grej. Efteråt hade vi inte ont i magen som vi haft efter provpitchen kvällen innan. Alla verkade förstå vad idén var, och jag tror att vi förstod det då också. Det var bättre, helt enkelt för att vi tvingades inse att vi behövde en kärna att förklara projektet med.
Jag har en så mycket högre uppskattning för att isolera den gemensamma nämnaren som borde finnas i ett projekt nu. Om den färdiga filmen kommer växa sig till den enorma, vackra trädkrona jag ser framför mig är det självklart att det sitter en stadig stam där under. Man vet alltid vad det är, men någonting så krävande; något så känslomässigt pressande som att berätta om din idé inför en publik kan verkligen ta dig till att se hur stadigt den stammen egentligen står.
Vi vann inte den 25 000 kronorna som stod på spel, men det var många som berättade att de uppskattar vad vi försöker göra. I slutändan hade vi fortsatt med filmen oavsett om vi haft denna upplevelse eller inte, men efter den “vi suger”-upplevelsen, återfann vi verkligen vad projektet handlar om.
Jag rekommenderar starkt att känna att din film suger en liten stund. Det kan ta dig till vart ditt hjärta stod till idén från början; till vad publiken kommer förälska sig i när den är färdig.